Påskdagen

Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "långlåskan". Enligt traditionen kunde i stället den som steg upp tidigt påskdagen få se solen dansa eller snurra. Anledningen till denna soldans var enligt en from föreställning glädjen över Jesu uppståndelse. Om påskdansen sjunger vi ibland fortfarande under julen när det om den heter att den varar till påska, men: ”Nej det var inte sant, nej det var inte sant, för däremellan kommer fastan." Nu var fastan över och under två påskdagar tog man igen vad man tyckte sig ha gått miste om. I Skåne kallades det för "påskastua" och en fru Alstad berättar (Nils-Arvid Bringéus, "Årets festseder"): "Påskastuan började på påskdagskvällen samt fortsattes annandags påskekvällen med dans och musik av fiol och klarinett, vilka senare på kvällen ersattes med dragspel." De här båda kvällarna var det flickornas skyldighet att svara för gillet. "Om det så dansats ett par timmar, så skulle en eller två flickor duka fram gudsgåvorna och så åts och bedömdes deras förning till allt beröm."

Att Jesus uppstod är en grundbult i den kristna tron. De flesta teologer är överens om uppståndelsens centrala betydelse, däremot går meningarna isär om vad som menas med att att tro på Jesu uppståndelse. Tidigare i år disputerade Magnus Abrahamson vid teologiska institutionen i Uppsala på en avhandling om "Jesu uppståndelse som historiskt problem". I sin avhandling har Abrahamson studerat två moderna tyska teologers tolkningar av Jesu uppståndelse. Den ene av dem, Rudolf Bultmann, menar att uppståndelsen har existentiell betydelse. Enligt honom kan en modern människa inte tro att personen Jesus väcktes till liv. Den andre, Wolfhart Pannenberg, menar tvärtom att det finns goda skäl att tro att Jesus väcktes efter sin korsdöd och visade sig för en stor grupp människor. Pannenberg menar vidare att Nya Testamentets berättelser om Jesu uppståndelse ger människan hopp om ett liv efter den fysiska döden.